Min bildfilosofi

Att vara fotograf handlar om nyfikenhet och glädje över att kunna skapa bilder som ibland är konst och ibland är rena avbildningar. Allting beroende på vad man vill uttrycka och hur man vill uppfattas. Och jag kan inte säga att jag bara är seriös alltid, för då skulle jag ta mig själv på allt för stort allvar. För allvaret har jag fått min beskärda del av i livet. Utan jag fotograferar för att det är kul och stimulerande, ingenting annat. Och det är en bra ingångspunkt på det hela. Jag tror inte att jag kommer erövra världen eller skapa något nytt, men jag tror att jag kan påverka med mina bilder och då framförallt estetiskt och inte som någon samhälls omstörtande verksamhet. Utan jag tror på fullaste allvar att fotografi fyller en annan funktion och beskriver i sin helhet, just helheten av mänskliga former, bottnar och ingenting annat. Det finns bilder och det finns fotografer som påverkat mig. Men mest är det jag själv som påverkar i olika riktningar beroende på vart jag är på väg. Men visst kan jag se saker som jag tidigare inte såg hos enskilda fotografer och i bilder som beskriver en helhet. Det finns ett antal länkar på min kontaktsida som är väl värda ett besök för att finna vägar och inspiration ni inte finner på min sida. För vad jag presenterar här är på denna sida är bilder och ingenting annat. Och det är det som är min filosofi, bilder helt enkelt.

Svepande bilder

Bilderna kommer och går i ständig ström, bara några få består. Varför kan man själv höra sig klaga. Ja det är inte mitt svar som är ett måste, utan frågan måste ställas till dem som betraktar mina och andras bilder? En svepande rörelse och bilderna kommer till sin rätta från att ha varit på flykt. På flykt genom minnen som rör om och fräschar om minen om personlighet och ställningstagande. Ja det där eviga ställningstagandet, ja livet och fotografering handlar om att ta ställning och förvalta arvet av dem som kom för en själv. Ja, visst jag var ju inte här ensam från början utan det är bara en del av ett ställningstagande som visar flykten och den sanna vägen. Ja, alltid den där sanna vägen som kostar på och kräver sina offer utan att fråga om vägen är tillräckligt sann. Men efter års strävande kan jag bara säga att den sanna vägen är den enda sanna vägen, som går genom svepande bildlandskap. Där allt kan hända och skapas utav ett seende och ingenting annat.

Att överraska sig själv med en egen bild som står ut

Ibland tycks man vara fast i ett evigt sökande i sin egen bildvärld. Och det är oftast ett tröstlöst sökande som handlar mer om motiv än om bilder och dess potential. Det är då jag brukar slå till backen och börjar fundera kring motivelement och det uppenbara i att skapa bilder ut av precis ingenting. För när man kört fast är det ju så att man oftast stirrat sig blind på en sak och låtit andra saker bero och bli ett överflöd som inte tjänar fotografins syfte. För visst finns där ett syfte, och ju mer jag tänker kring syftet upptäcker jag att det handlar om lusten att få berätta och klargöra saker inför sig själv. Och inte i första hand en beskrivande bild för betraktaren. När man lyckas klargöra saker och fakta för sig själv lyckas man ofta skapa en bild som står ut och berättar om något fundamentalt som alla kan ta till sig och föra vidare. Och där igenom har man skapt något som står ut och väcker frågor och svar både hos dig själv och hos betraktaren.

Rytm

Jag vankar fram och tillbaks genom rummet, finner ingen ro. Kameran ligger där den ligger och jag kan inte förmå mig att ta tag i den trotts det vackra ljuset som finns där ute. Jag känner mig fångad av känslan av att räcka fingret åt världen då jag stövlar runt i ett möblerat rum som egentligen bara finns inom mig själv, detta utrymme är totalt kontraproduktivt och saknar varje referens till det man kan kalla rytm och personlighet. Utan det är bara tomheten man vandrar rundor i likt en fånge av sin egen förträfflighet. Vissa skulle säkert beskriva tillståndet som vila, men för mig är det en plåga som sträcker sig in i djupet av mig själv. Och helt plötsligt uppstår skaparkrisen och detta skapas på grund av att jag avsagt mig den skapade rytmens skönhet och stoff. Ju mer jag tänker på skapandets olika skeenden är det ljust avsaknaden av rytm och struktur i vad man gör och vad det tjänar till som skapar kris och vånda inför att lyfta kameran. Så till alla er som vill skapa och göra det längs framgångens väg, lär er vikten av rytm och struktur så att ni inte hamnar i ett icke flöde där tiden står still och man själv flyttar sig längre och längre bort från målet som är att skapa i ett strukturerat sammanhang. Magnus B Andersson